Vi förnyar ramsystemet så att det stöder den offentliga ekonomins hållbarhet
Planeringen av den offentliga ekonomin bör förnyas så att man förbättrar det ekonomipolitiska beslutsfattandet och tryggar hållbarheten i den offentliga ekonomin. Det nuvarande ramsystemet har tillämpats i cirka 20 år utan större reformer. Systemet är till sin grund fungerande och nödvändigt, men det bör uppdateras så att det bättre motsvarar den nuvarande verkligheten.
Det viktigaste målet med ramsystemet är alltjämt att ge förutsägbarhet i finanspolitiken. Samtidigt måste det stöda en hållbar skötsel av den offentliga ekonomin på lång sikt och även möjliggöra en ändamålsenlig reaktion på konjunkturvariationer och exempelvis plötsliga kriser.
Ur hållbarhetens synvinkel är en central brist i det nuvarande ramsystemet att det inte alls beaktar inkomsterna. I en idealsituation behandlar ramsystemet neutralt likadana politiska åtgärder med tanke på den offentliga ekonomin. Det nuvarande systemet ligger långt från detta, eftersom beslutsbaserade utgiftsförändringar i regel ligger inom ramen och skatteändringar utanför den.
I ramsystemet bör man därmed i fortsättningen beakta inte bara utgifterna utan även ändringarna i beskattningen för att de regler som styr planeringen av den offentliga ekonomin ska trygga hållbarheten hos den offentliga ekonomin både vad gäller utgifter och skatter. Beaktandet av skatteändringarna i ramarna är viktigt även så att ramsystemet inte snedvrider det ekonomipolitiska beslutsfattandet genom att föredra skattelättnader eller skattestöd i stället för ökade utgifter.
I och med att välfärdsområdena inledde sin verksamhet överförs den offentliga finansieringen för social- och hälsovårdstjänster helt till statens ansvar 2023. Förändringen är betydande även med tanke på hur fungerande ramsystemet är. Förändringarna i välfärdsområdenas finansiering och deras nivåer kan vara svåra att förutse särskilt i början och även stora överraskningar är möjliga. Detta ska beaktas i ramsystemet så att man inte hamnar i en situation där överraskande förändringar tvingar oss att ändra ramreglerna efter att de har ställts upp. Samtidigt är det kanske motiverat att hålla beslutsbaserade ändringar i välfärdsområdenas finansiering, såsom nya uppgifter, innanför ramen.
Ramsystemet ska även vara tillräckligt flexibelt med tanke på kriser och recessioner. Man bör undvika regler som styr mot en finanspolitik som ställer konjunkturerna på sin spets. För ramarna behövs dessutom en undantagsmekanism som möjliggör ändamålsenliga reaktioner på olika kriser.