Vi behöver långsiktighet och olika metoder

Målet ska vara att den offentliga ekonomins skuldrelation vid normal konjunkturutveckling vänder mot en tydligt nedåtgående bana under de följande två valperioderna. På 2030-talet eftersträvar vi ett återställande av gränser enligt reglerna i EU:s tillväxt- och stabilitetsavtal. Detta kommer att ske då vi får sysselsättningsgraden att stiga mot målet på 80 procent.

Viktigare än ett enskilt nyckeltal är dock att Finlands ekonomihållning är trovärdig för att det finns tillgång till finansiering till rimligt pris i alla förhållanden.

Det bästa sättet att stärka den offentliga ekonomin är att driva en ambitiös strukturpolitik som stärker sysselsättningen, produktiviteten och den ekonomiska tillväxten på ett ekologiskt och socialt hållbart sätt. En höjning av sysselsättningsgraden till 80 procent stärker den offentliga ekonomin på årsnivå med cirka tre miljarder euro.

En politik som stöder tillväxten och produktiviteten räcker dock inte ensamt till för att trygga hållbarheten hos den offentliga ekonomin.

Därför behövs även inkomst- och utgiftsanpassningar så att det tillsammans med strukturpolitiken bildas en trovärdig stig över flera valperioder mot en hållbar offentlig ekonomi. Tidtabellen ska dimensioneras så att anpassningsgraden inte hindrar ekonomins utveckling eller är orimlig för människorna. Samtidigt ska man trygga de tilläggssatsningar som behövs på bland annat kompetensen. Dessutom bör det finnas beredskap att reagera på kriser och konjunktioner.

Vi skyddar välfärdsstaten från nedskärningar

Det senaste årtiondet har man redan gjort stora utgiftsinbesparingar i miljardklass i Finland. Nedskärningarna har tidigare valperioder riktats mot bland annat utbildning, forskning, försvar, socialskyddet och trafikinvesteringar. Dessa nedskärningar har på flera håll konstaterats vara skadliga. Till exempel har nedskärningarna från utbildningen bidragit till att försämra den kompetensbrist som nu upplevs och gjort så att Finland hamnat efter jämförelseländerna. Man ska inte återvända till en sådan här skadlig nedskärningspolitik.

Man bör noga överväga hur utgiftsanpassningen riktas. I kärnan av den nordiska välfärdsstaten finns offentliga tjänster av hög kvalitet och tillräckliga inkomstöverföringar. Dessa jämnar ut inkomstskillnaderna, förebygger marginalisering och gör samhället mer jämlikt. Anpassningsåtgärderna får inte leda till att välfärdsstaten försämras. Alla anpassningsåtgärder bör alltid granskas omfattande bland annat med inkomstfördelningsmätare för att vi kan undvika en ökad ojämlikhet till följd av dem.

En höjd sysselsättning stärker den offentliga ekonomin

Sysselsättningen måste stärkas ytterligare. Att höja sysselsättningsgraden från nuvarande cirka 74 procent till 80 procent stärker den offentliga ekonomin enligt sensitivitetsgranskningarna av finansministeriets hållbarhetsgaputräkningar med cirka tre miljarder euro. SDP:s mål är att planenligt höja sysselsättningsgraden till 80 procent. Efter det ska vi framskrida i snabb takt mot full sysselsättning, alltså en situation där arbetslösheten är klart under 5 procent. En märkbar ökning av sysselsättningen och en ökad delaktighet i arbetslivet  hos befolkningen i arbetsför ålder är en viktig del i målet med att nå de övriga nordiska ländernas nivå i de ekonomiska mätarna. Vårt mål är att hela befolkningen i arbetsför ålder och med arbetsförmåga i skick deltar i arbetslivet, studerar eller på annat sätt är delaktiga i samhället (till exempel familjelediga). Vi strävar efter att bli av med permanent arbetslöshet.

Centralt är inte bara sysselsättningsgraden utan även arbetstimmarna och till sist utvecklingen av lönesumman – alla mätare som beskriver den utförda arbetsinsatsen i nationalekonomin. Även mätningen av sysselsättningsgraden borde utvecklas exempelvis genom att bedöma den i åldersklassen 20–69 istället för i 15–64 som idag, eftersom det är motiverat att förlänga karriärerna i slutänden medan det i början av dem finns skäl att satsa på utbildning.

Vid sidan av mängden arbete spelar även dess kvalitet roll. I Norden tryggar kollektivavtalen arbetsvillkoren och kvaliteten på arbetslivet. Goda förhandlingsförbindelser mellan arbetsgivarna och arbetstagarna samt en samordning av ekonomi- och arbetsmarknadspolitiken har varit Finlands styrka, eftersom det förbättrar förutsägbarheten som investeringarna kräver och å andra sidan även möjliggör snabba reaktioner i en föränderlig ekonomisk situation. Finland bör hålla fast vid den här styrkan.

En del av sysselsättningsreformerna den här valperioden har full inverkan först senare, vilket stöder sysselsättningsutvecklingen och stärker den offentliga ekonomin även kommande valperiod.

Att höja sysselsättningen är inte en serie knep, utan det är frågan om en kombination av finans-, utbildnings- och finanspolitik. Väsentligt är att skapa en gynnsam miljö för näringslivet för investeringar och en stabil affärsverksamhet. Därför är det viktigt att bland annat investera i tillgången till kunnig arbetskraft och infrastrukturen för fossilfri energi.

Vi förbättrar löntagarnas köpkraft genom att återföra försäkringsavgifter på arbetsgivarens ansvar

Vi utnyttjar den socialförsäkringsavgiftsbörda (2,05 %) som överfördes till löntagarna i konkurrenskraftsavtalet som ett redskap för en ny konjunkturpolitik. I de nuvarande inflationsförhållandena kan den relativa betalningsandelen överföras tillbaka till arbetsgivarna som ett sätt att stärka löntagarnas köpkraft utan att skada den offentliga ekonomin. I fortsättningen sker förändringar i den här andelen automatiskt med en mekanism som beaktar företagens priskonkurrensförmåga i förhållande till jämförelseländerna samt med utvecklingen av löntagarnas köpkraft. Modellen ska förberedas i trepartssamarbete.