Johan Kvarnström (SDP): Vi stödjer Ukraina så länge det krävs

Den här dagen, 24 februari 2023, väcker tankar. Kriget har pågått ett år och inget slut hägrar. Det första som är helt säkert är att vi konsekvent måste stödja Ukraina på alla sätt som inte eskalerar krisen. Vi har både moraliska skyldigheter till detta och ett egenintresse som grannland till Putins Ryssland.

Även om kriget blir riktigt långvarigt får vi aldrig låta kriget i Europa normaliseras eller avtrubba oss. Vi måste istället med allt starkare emfas fördöma våldet, hjälpa Ukrainas försvar och framför allt söka nya vägar till fred även då det känns helt omöjligt.

Jag minns morgonen den 24 februari 2022 väldigt bra. Det var en sorglig nyhet att vakna till den morgonen. Att Ryssland anfallit Ukraina fullskaligt var förfärligt, ett enormt bakslag för tilliten på många plan. Säkerhetsbilden förändrades markant också för vår del även om det inte föreligger något direkt militärt hot. I efterhand går det förstås att se hur väntat anfallet var utifrån Rysslands tidigare förehavanden, en logisk följd i Putins värld, men ur vårt perspektiv ett helt katastrofalt misstag för alla, inklusive Ryssland.

Då jag såg nyhetsbilder på familjer som tog skydd i tunnelbanan fällde jag tårar. Sedan torkade jag dem och bestämde mig för att fokuserat och konsekvent göra min lilla andel, allt jag kan, för stabilitet och fred i Europa och för Finlands säkerhet och trygghet. Det blev i praktiken stöd till Ukraina och en Nato-asnlutnignsprocess för Finland och Sverige.

Vi sammanträdde med SDP:s partistyrelse den morgonen för ett år sedan och fördömde givetvis kriget direkt. Det blev lyckligtvis inget snabbt övertagande som Putin tänkt sig. Ukraina försvarade sig stolt och effektivt. Övriga Europa splittrades inte heller som Putin kan ha antagit, utan stod väldigt enat på Ukrainas sida i både ord och handling.

Europa drabbades förstås av energikris, men blir samtidigt allt snabbare självförsörjande inom energi. Putins Ryssland strävar bakåt på sovjetiskt sätt. Det är destruktivt och utsiktslöst. Frågan är hur Ryssland kunde bli en del av en hållbar framtid? Att förlita sig på våld, förtryck, olja och gas är inte hållbart. Det är relevant för frågan om fred då freden känns avlägsen och omöjlig på annat sätt än att Ukraina skulle besegra Ryssland militärt.

“Det pågår minsann andra krig också”. Det är sant, men krig där en stat anfaller en annan har minskat och de flesta väpnade konflikter idag är inbördeskrig. Rysslands anfallskrig är av en typ som borde höra – och i stort hör – till det förgångna.

“Det borde talas mer om fred” har jag hört många säga. Det är sant, men svårt. För vi får inte godkänna förhandlingar som kränker Ukrainas suveränitet. Här finns inget att kompromissa om, inte suveräniteten, inte länders självbestämmanderätt. Samtidigt är det den dominerande berättelsen i Ryssland som måste förändras för att landet ska bli fredligare. Ryssland borde övertygas om en vision där de är del av framtiden, vilket är omöjligt med krig. Detta samtidigt som sanktioner behöver skärpas ytterligare.

Hur hopplöst läget än är, hur mörkt det än är måste vi värna om varje litet ljus för fred. I en mening kan krig inte vinnas. Men någon gång tar de slut. Låt oss göra allt vi kan för att detta krig ska ta slut utan att kartan ritas om, utan att Ryssland tillåts diktera andra länders öden en gång till.

Då fred råder ska vi kunna se oss själva i spegeln och säga att vi gjort det rätta, och så ska vi hjälpa till med återuppbyggandet.

Kvarnströms ursprungliga bloggtext går att läsa här