Johan Kvarnström (SDP): Tankar om regeringens och statens roll i förhandlingarna om vårdarnas löner

Många är de som nu ropar efter att regeringen ska skjuta till pengar så att vårdarna får den lön de förtjänar. Jag vill här försöka mig på ett klargörande i frågor om detta. Är det regeringen som fattar beslut om vårdarnas löner och är förhandlingspart? Nej. Spelar staten ändå någon roll? Ja. Hur? Så här:

Riksdagen fattar beslut om statsbudgeten och där reserveras en viss summa pengar till social- och hälsovårdssektorn och givetvis är det så att resurseringsnivån påverkar både inställning och svängrum hos arbetsgivarsidan. Ju njuggare det är, desto svårare att acceptera kännbara löneförhöjningar.

Vidare finns det i finansieringssystemet för välfärdsområdena en mekanism för att beakta ändringar i kostnadsnivån. I lagen finns ett prisindex som till största del tar fasta på allmänna lönenivåindexet, och till mindre del konsumentprisindex och arbetsgivarens sociala avgifter. Att det är det allmänna lönenivåindexet som används betyder i praktiken att staten per automatik ersätter löneförhöjningar, men inte till fullo utan endast för den allmänna löneutvecklingen och inte för de höjningar som överstiger denna.

Så då vårdarna kräver och behöver få mer kännbara förhöjningar behöver välfärdsområdena få mer pengar av staten än vad de får automatiskt enligt nämnda mekanism för att de inte ska behöva spara in någon annanstans (läs: skära ned i servicenätet, “effektivisera”).

Ur statens ekonomiska perspektiv kostar en löneförhöjning givetvis lika mycket i vilket fall som helst. Men för det första är det också väldigt dyrt att inte höja lönerna då vårdarbristen förvärras samtidigt som behovet växer och det ökar trycket på dyrare specialistvård då folk inte får vård i god tid. För det andra är det ändå av vikt att välfärdsområdena ersätts till viss del per automatik. Denna del kunde vara större, för då skulle förhandlingarna gå lättare. Samtidigt bra att den alls finns med i lagen, vilket inte kan ses som en självklarhet.

Avslutningsvis är det så att staten inte skjuter till öronmärkta lönepengar, och tänk om det vore så att lönenivån vore upp till varje enskild regering, det vore otryggt för vårdarna och skulle skapa en ständig osäkerhet. De gånger då staten skjutit till mer pengar till vården utan ändringar i kollektivavtalen har det inte synts i lönerna eftersom pengarna gått till annat och löner betalats enligt gällande avtal.

Om staten ska ha en direkt roll i förhandlingarna behövs en återgång till någon form av trepartssamarbete, vilket inte går i en handvändning, vilket skulle stoppa pågående förhandlingar en tid och framför allt inte är upp till bara regeringen.

Nu är det så att förhandlingarna behöver ge resultat, och staten gör en justering i finansieringen till välfärdsområdena per automatik, och för att områdena ska kunna erbjuda samma service med högre lönekostnader behöver staten skjuta till mer än så och måste givetvis göra det för att vårdsektorns situation och utveckling ska vara hållbar.

Men att nu ropa efter att regeringen ska ta sitt ansvar och bevilja pengar är ett slags missförstånd om statens roll i sammanhanget.

Och givetvis handlar förhandlingarna om mer än lönerna, men de är helt centrala. Och givetvis har regeringen Marin gjort och gör saker för att åtgärda vårdarbristen, från skärpt vårdardimensionering till fler utbildningsplatser. Men det är en annan, längre historia.

Bloggtexten hittas också här.